Grannsamverkan för Glädje – varför då?

Jag bor sedan några år i ett höghusområde i Bromma. När jag flyttade in hade jag tankar om att gå runt och bjuda grannarna på hembakt bröd, bara för att få tillfälle att säga Hej. Men jag gjorde det inte. Vågade inte.

Dels är jag fruktansvärt blyg. Känner alltid att jag inte vet vad jag ska säga, inte är bra på det där kontaktskapande småpratet som en del behärskar till fulländning. Tänk om det bara blir alldeles tyst, när jag står där med mina frallor?

För det andra var jag rädd för hur det skulle uppfattas. Tänk om folk skulle tycka att jag var jättekonstig, eller För Mycket, eller påträngande, eller misstänka mig för fula baktankar av något slag.

Och slutligen var jag rädd för att bli invaderad och uppäten. Tänk om det skulle börja komma folk och ringa på här hela tiden, stövla in mitt i maten, stanna hela kvällen, tala och tala om saker jag inte ville lyssna på, inte acceptera en gräns.

Lösningen

Fast det är ju inge bra, att låta sig styras av Rädsla sådär. Det borde ju kunna gå att hitta konstruktiva former? Former som möjliggör att man lär känna sina grannar, gör bra saker tillsammans, så mycket man har lust med, utan att det blir en massa krav och måsten?

Och så hittade jag det! Jag fick lära känna mötesformen Open Space. Så jag funderade lite till, och så samlade jag mitt mod och talade med styrelsen i Hyresgästföreningen. Med deras välsignelse satte jag upp lappar i alla portuppgångar i området med inbjudan till en första träff i nätverket Grannsamverkan för Glädje. Eftersom Hyresgästföreningen ville att det skulle vara för Alla Åldrar gjorde jag i ordning ett allsångshäfte med Astrid Lindgrens sånger. Tänkte att om inte annat så får jag väl en trevlig fikastund med de goa människorna i Hyresgästföreningens styrelse och deras barn.

* * *

Nu har vi snart hållit på i ett år. Såhär i backspegeln känns det lite märkligt att det skulle kräva ett sådant mod som det gjorde, att dra igång det. Nå, man är inte modigare än man är. Jag är jättetacksam att jag vågade, och jag är jättetacksam för alla som på olika sätt deltagit. Vad skönt det är, när man gör något man nästan inte vågar och så visar det sig att det gick fint! Jag är väldigt tacksam för all rädsla som jag fått tillfälle att lägga ifrån mig.

≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈

Omställningsrörelsen

Att engagera mig i att bygga goda cirklar med människorna runtomkring mig är, tänker jag, inte bara väldigt roligt utan också en viktig uppgift med tanke på planetens fortlevnad. Om vi ska ha någon planet kvar om ett par tre fyra generationer så är jag övertygad om att vi behöver öva oss i två saker:

♥  att hitta glädjeämnen och produktionsmetoder som inte förstör jorden och
♥  att samexistera, se varandra som bundsförvanter i stället för konkurrenter / fiender / ”dom andra” som inte räknas

Och jag är helt enkelt väldigt förtjust i den här planeten, och vill väldigt väldigt gärna ha den kvar. Därför engagerar jag mig i omställningsrörelsen. Det är ett helt informellt nätverk av massor av alldeles vanliga vardagsmänniskor och grupper världen över som är villiga att se som det är: vi närmar oss med stormsteg en punkt där fortsatt tillväxt på en ändlig planet inte längre är möjlig. Detta är grundorsaken till alla de kriser vi ser idag: den ekonomiska krisen, klimatkrisen, ökande arbetslöshet, växande skuldsättning, växande sociala orättvisor. Vi har överkonsumerat jordens resurser, i betydligt snabbare takt än de nybildas. Temperaturen stiger, polarisarna har börjat smälta, avfallsdepåerna växer, vi har skövlat och förgiftat, skogar, sjöar, hav, odlingsmark. Resursväggen, talar man om, när det börjar bli ont om allt fler av jordens ändliga resurser.

Allt det här är naturligtvis skrämmande. Så skrämmande att vi ofta blundar och låtsas som ingenting. För vad skulle vi annars göra? Vad spelar det för roll vad jag gör? Att verkligen Se öppnar för en känsla av maktlöshet så stor att den hotar att fullständigt slå oss till marken.

Men samtidigt – blunda hjälper ju inte heller. Vi behöver helt enkelt hitta nya, bättre sätt att vara, göra, samexistera. Bättre saker att fylla tiden med än att konsumera mera. Bättre sätt att producera maten: lokalt, småskaligt, giftfritt. Bättre sätt att förhålla oss till människor på andra platser på jorden.

Och bättre sätt är ju inte så farligt, egentligen. Det är mera som… bra, faktiskt.  Om vi börjar nu har vi tid att ställa om i lugn takt, med små steg, i lugn och ro finna glädjen i detta. Lära känna människorna i vår närhet, hitta på bra lösningar,  lära oss sånt som är bra att kunna, göra bra saker för jorden. oss själva och varandra. Det är vad man sysslar med i omställningsrörelsen. Jätteroligt, är det!

När vi gör det, när vi engagerar oss tillsammans för vår gemensamma jord, då får vi också mycket annat på köpet. Sådant som vi tappat bort på vägen, i vår strävan efter ständigt ökat materiellt välstånd. Sådant som utgör själva Livets Mening, det där som vi egentligen längtar efter istället för alla de prylar, resor och kickar vi försöker fylla tomrummet med: glädje, gemenskap, sammanhang, kreativitet. Att vara sedd, behövd, spela roll. En upplevelse av maktfullhet, av att själva ha möjlighet att skapa våra liv.

Så det behöver inte vara så skrämmande som det först verkar. Vi behöver inte blunda. Vi behöver inte springa på som förut, fortare och fortare, och vara helt oförberedda den dag vi konfronteras med plantetens, konsumismens och tillväxtens gränser. Det verkar ju helt enkelt väldigt mycket roligare att sätta igång nu!

Så: Kom och slå ditt kloka huvud ihop med mitt och se vad vi kan hitta på för bra saker vi kan göra för vår gemensamma planet!

≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈

Till slut en länk till en vacker idé som jag själv skulle vilja ingå i en dag:

gift circle

Det handlar om människor som kommer samman helt enkelt för att dela med sig till varandra av sånt man har. Det kan handla om grejer, tankar, tid, kunskaper, arbetsinsatser eller vad som helst. Det baserar sig helt och hållet på frivillighet, och syftet är att få erfara glädjen i att dela med sig.

Anledningen till att man skapat en bestämd form för det är att det här med att ge och få och ta emot i vår kultur ofta är ett ganska laddat område, där en på förhand bestämd form ibland kan hjälpa oss t.ex. att hålla fast vid frivilligheten, att våga berätta om våra önskningar och behov, att hinna känna efter om vi vill säga ja eller nej, att få njuta av både egen och andras generositet…

Detta är inget jag vill driva just nu. Och inte ensam. Jag vill bara berätta att det finns. Om jag har tur kanske någon hänger på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>